FÖRST, EN KORT RESUMÉ: Homo sapiens uppstår (antagligen) i Afrika, börjar utvandra och på grund av att det finns en viss skillnad i storlek upptäcker männen snart att de kan styra och ställa med kvinnorna. Så kvinnorna tvingas stanna hemma och damma grottan medan grabbarna morän (senare grus) drar ut och jagar mammut för att på kvällarna sitta runt lägerelden och säga saker som ”tänk dig henne mellan två ullhåriga noshörningsfällar” åt en liten, tjock stenstaty med svinstora lökar som någon av gängets ungkarlar smugit med. Och så fortsätter det i mellan 100 000 och 200 000 år till i dag, då den gamla tidens män, som filmskaparen Sergio Leone sa, ”byggt en värld som inte längre har plats för dem”. Fysisk styrka och aggressivitet är inte längre några egenskaper som efterfrågas (annat än på Fitnesstävlingar).

I stället lever vi nu äntligen i en värld som styrs av idéer. Och en av dem är i sammanhanget ny: att män och kvinnor är jämlika. Det var denna lysande idé som jag och några vänner satt på ett fik och pratade om för ett par veckor sedan. Men vår diskussion handlade varken om föräldrapenningen (samtliga runt bordet vill dela lika, om vi bara fick för våra flickvänner) eller ”den manliga vålds­kulturens bakomliggande strukturer” (alla var fysiskt fega), utan den enda form av könskamp de flesta av oss stöter på till vardags: vi pratade om städning.

– Ibland känns det som om utvecklingen gått så snabbt att det är tjejerna som inte hängt med, inte vi. Trots att vi gör lika mycket hemmaarbete förutsätter min flickvän att jag gör mindre, sa Victor och sköt undan sin morotskaka. Usch, nu ska jag inte ha mer. Stoppa mig om jag tar mer.

– Precis så är det hemma hos mig också, sa jag. Jag handlar och lagar mat.

Min tjej storstädar. Jag har räknat ut att rent tidsmässigt lägger jag faktiskt ner mer tid på hushållet än min tjej, men det faktumet är ju så otänkbart att hon fortsätter klaga på att jag inte gör något av bara farten.

– Jag tycker inte att det är så farligt att bli tillsagd, sa Gustav. Det värsta är att hon pratar till mig som om jag är en idiot. Min tjej säger inte att jag ska diska, hon säger: ”Det är viktigt att du diskar medan jag är på Acneutförsäljningen annars har vi inga rena tallrikar att äta på.” Eller: ”Spiller du sås på soffan blir det fläckar.” Å fan Einstein, är det så det uppstår fläckar. Skicka in det till Illustrerad Vetenskap.

Johan, som varit tyst sedan vi började prata, sa plötsligt:

– Allvarligt. Det kan inte fortsätta så här. De flesta av oss svenska män under 40 har fått en feministisk uppfostran. Vi försöker vara moderna män som inte står i vägen för utvecklingen men samtidigt räcker det med att ett par greker kör runt ens flickvän på en vespa och skriker ”Vackra svenska flicka!” för att hon ska börja klaga på hur jävla tråkiga vi är. Men vackra svenska flicka, jag har news för dig: Du är inte värd oss!

Det var tyst ett par sekunder.

Sedan började vi skratta.

Det fanns dock korn av sanning i vår hårdragna diskussion. När man om 50 år ser tillbaka på vår tid tror jag att man kommer slås av två saker: dels att det är helt bisarrt att det tog så lång tid för könen att ens börja bli jämlika, dels att tiden då det äntligen började ske (nu) präglades av missförstånd, förvirring, lite omvänd orättvisa och en massa ofrivillig humor.

Ett exempel: När Metro i höstas publicerade resultaten av en undersökning om europeiska män som Discovery Channel gjort var resultatet väntat: svenska män var de mest jämlika i Europa. 78 procent av de svenska männen instämde i påståendet ”En man kan uppfostra ett barn lika bra som en kvinna” och 62 procent höll med om att ”Det är viktigare för fäder att ge känslomässigt stöd än ekonomiskt stöd”.

Ändå valde tidningen att ha rubriken ”Svenska män är latast i Europa”. Bara för att vi också var den nation som mest råkade hålla med om påståendet ”På semestern vill jag bara äta, dricka och ligga i solen.” Hur Metro kunde koppla en välförtjänt semestervila till att man är lat ska jag låta vara osagt, men det visar på en tendens – eller en ”struktur”, som mina kvinnliga kollegor brukar kalla det – att om man diskuterar den manliga hälften av den svenska befolkningen så är det helt enkelt inte okej att vara positiv.

Trots att det uppenbart var en undersökning om män undrade en kvinnlig bloggare upprört: ”Vad artikeln inte berättar är varför det bara är män som undersöks. Varför kvinnorna är helt ointressanta som undersökningspersoner förtäljer inte den här sagan.” Samtidigt lämnade koleriska (anonyma) män kommentarer i stil med: ”På mitt jobb är kvinnorna inkompetenta. Värre än lata...”

Är det de enda två vägar man kan gå som man?

Antingen bli en uppenbart förljugen, men socialt accepterad och helt oemotsagd, lakej till den härskande tyckarklassen – eller en hysterisk reaktionär gubbtjyv som babblar om mansförtryck och kvinnovälde så fort någon antyder att det skulle vara trevligt med lika lön för lika arbete?

Hur gör man egentligen om man vill vara en modern man som välkomnar alla de förändringar som just nu sker men samtidigt inte kan låta bli att reagera när man känner sig orättvist behandlad?

Tyvärr gör vi, i regel, ingenting.

Dels kanske vi män inte anser oss ha rätt att klaga. Vi lever ju (dock med ganska många undantag) fortfarande i en mans värld och har ju faktiskt, rent historiskt, varit riktiga as. Dels vågar vi nog helt enkelt inte. Det är antagligen på grund av detta som en länk till en radiointervju med Paolo Roberto för ett par veckor sedan började sprida sig som munherpes mellan mina manliga bekantas mailboxar och att reaktionen blev så katarsisk. Paolo Roberto är så orädd och ärlig att programledaren Hanna Fahl blir helt ställd. Stor humor uppstår.

Hanna Fahl: Hur ställer du dig till feminism till exempel?

Paolo Roberto: Jag är militant motståndare. Det finns militanta feminister, jag är militant motståndare till feminism.

Hanna Fahl: Men gud, hur menar du då?

Paolo Roberto: Jag tycker att det är en extrem vänsteridé om jämställdhet med alla galna queerteorier. Vadå att kön bara är en konstruktion? Det kan ju bara nån som har suttit på universitetet och snackat med andra såna här queerteoretiker tro. Det är väl bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar. Då ser man att det är skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad på vår biologi, det är skillnad på vår muskulatur, det är skillnad på våra hjärnor. Det är annorlunda. Däremot är jag en militant jämställdhetsivrare. Det är väldigt väldigt viktigt att vi är jämställda. (...) Det är bara att titta på sånt här som föräldraförsäkringen, jag menar, vem är det som är hemma med barnen? Kvinnor vill ju vara hemma med sina barn och vi delar hyfsat lika i Sverige. Vi är världens mest jämställda land men svenska män får ju bara skit liksom.

Hanna Fahl: Oj oj oj, alltså, jag blir lite upprörd nu, fast jag tror att vi ska lämna det här ämnet.

Paolo Roberto: Nänä, jag kan diskutera det med dig när du vill för jag har rätt! Och jag ser ju på dina händer att du blir upprörd. Det är för att du jobbar på Sveriges Television och här tycker alla som dig och så går du ner på fiket här och så tycker alla som dig och så diskuterar man aldrig saker fullt ut och man möter aldrig folk som tycker annorlunda och då blir man bara cementerad i sin idé om hur saker och ting i världen ska vara.

MÅNGA MÄN HAR I hemlighet skrattat åt den där intervjun. Precis som vi skrattade åt vår kompis Victors hemsnickrade jämställdhetsteori på det där fiket för ett par veckor sedan.

– När jag tänker på kvinnorörelsen ser jag framför mig ett gäng springande kvinnor som håller i en murbräcka, sa han. De har blommiga kjolar och knästrumpor och springer mot en stor dörr för att försöka tvinga sig in i det här stora herrklubben vi män har byggt upp under århundraden. Men dendär dörren kanske inte är så tjock som de tror. Med tiden har den börjat vittra sönder. Så när kvinnorna kommer fram till den pulvriseras den, det säger bara poff, men kvinnorna har fått upp en sådan fart nu att de fortsätter springa. De välter omkull fåtöljer och en lampa. När en av de förvånade herrarna påpekar att de kanske borde sakta ner skriker en av kvinnorna: ”Håll käften, ditt jävla svin, du har inte rätt att uttala dig!” Sen springer de vidare ur genom bakdörren. Och jag kan inte låta bli att undra: Vore det inte bättre om vi hjälpts åt att plocka i ordning? Och när det var klart kunde vi börja ha det lite trevligt tillsammans och jag kanske kunde fått bjuda på en bit morotskaka?